Linnéa

Jag visste inte att det skulle ta på mig så hårt att inte få höra orden. Jag trodde inte jag skulle bry mig så mycket, i och med att jag egentligen inte är uppväxt med orden. Men som jag skrev i mitt svenska tal: Kärleken gör min blind och då måste jag får höra det för att fatta. Hur mycket du än visar mig så kommer jag inte fatta förens jag hör de där orden.

På tåget hem idag kändes det inte bra alls. Det knöt sig i magen flera gånger, verkligen knöt sig. Jag vill inte att det ska knyta sig med dig. Du ska vara så perfekt som jag vet att du är. Men jag blev fan ledsen. En månad och fortfarande inga ord tillbaka. Och jag vågar inte snacka med dig, eller säga att jag blev fett ledsen för... Jag vill inte att du ska säga det och inte mena det. Säga det bara för att du ska vara snäll mot mig. Som du alltid är. Snällast av de snällaste, bästa av de bästaste, vackrast av de vackraste. Du är perfekt. Nästan. Bara tre små ord saknas för att göra dig fulländad till den jag letat efter hela mitt liv.

Jag låter hemsk och borstkämd. Och hemsk. igen. Men det är hemskare att inte få höra det tillbaka, belive me.

Du sa att du inte visste hur det kändes. Men... Om du inte kännt det nu, kommer du då någonsin att känna det? Kommer en månad till att göra någon skillnad? Jag visste det vid första ögonkastet. Jag visste det efter allt pirr i magen, efter alla låga samtal, alla sms, medelanden, alla kramar och kyssar. Jag visste det helatiden.

"Jag kommer att säga det till dig". Men när? Jag hoppas den dagen kommer snart. För jag vill inte att det ska knyta sig i magen mer. Inte mer och aldrig någonsin igen.