Linnéa

I går hade min klass krismöte med tre lärare eftersom vi känner att vi har så otroligt mycket att göra. Jag personligen vet att jag har mycket att göra men tar inte vid mig så mycket. Jag löser det även om det betyder 0 träning en vecka och 0 umgänge efter skolan en vecka. Jag tar det som det kommer.
Men när jag kom hem tänkte jag i andra banor. Det är ofta vi i min klass skjuter upp saker och får därmed en vecka till på oss att lämna in det där hemska religionskunskaps arbetet som hänger över oss, men går det att göra så i riktiga livet? I arbetslivet? Svaret är NEJ.
Jag tror att många tror att skolan är "det värsta" och att det är en anledning till att folk blir stressade och deppiga osv osv. Men egentligen är det ju bara en förberedelse på vad som komma ska. En förberedelse på hur vårt liv i arbetslivet och universitetet kommer att se ut. Antagligen är detta bara en smekning.
Mina föräldrar har båda bra jobb. Mamma är jurist och pappa är ingenjör. Och de båda två har ibland veckor då de behöver jobba hela kvällarna för att de har en deadline. Sånt är livet. Ibland är det stressiga perioder och ibland lugna. Ibland tråkiga och ibland roliga.
Vet inte riktigt vad jag vill få sagt, mer än att jag är trött på allt tjat om skolan, att man är skoltrött, att man är stressad osv. Tänk det men säg det inte, det påverkar alla andra så himla mycket. För i alla fall jag känner efter i mig själv lite extra om någon säger att den är stressad/skoltrött - och då upptäcker jag att Jomen det är ju jag med!

Jag är skoltrött, det är jag. Jag är stressad ibland, det är jag. Men detta är sista terminen för mig och då ska jag banne mig ge järnet!

Over and out! <3