Linnéa

Igår i baksätet på bilen påväg hem från bion snabba cash pratade jag och sara om lite olika saker. Bland annat kom vi in lite på hur mkt man delar med sig av olika saker, och hur olika jag och alla mina vänner är på just den punkten. Jag delar med mig av allt, jag utelämnar inte en ända detalj. Vissa av mina vänner är lite som jag och andra mer "hemlighetsfulla". Och inget fel i det, vi behöver sådana personer också. Men jag började genast undra över varför jag har så lätt att bara öppna min mun och berätta mitt livshistoria för den som verkar intresserad - vän eller fiende.

Kanske är det för att jag inte anser att jag har någon fiende? Att jag anser att ingen kan vilja mig något ont och varför skulle jag då inte kunna berätta allt, allt, allt, om personen vill veta? Dock berättar jag ju inte bara alltid allt om mig själv. Mina samtal kretsar ofta om de som står mig nära, tex. min pojkvän.

Just i detta fallet fick jag en blick i backspegeln av min pojkvän "Du behöver väl inte berätta allt? Lite privatliv kan man väl ha?" löd hans ord. Jo, det är klart. Och det har jag. Men när det kommer till att berätta allt om honom(in i minsta detalj), utan att ha hans tillåtelse, så är det helt enkelt för att jag tycker så himla mycket om honom. Jag vill att mina tjejkompisar ska veta allt om honom, hur bra han är och hur underbar han är. Varför skulle jag vilja hålla något sådan hemligt? Därför delar jag med mig. Av honom och av mig.

Att dela med sig av sina upplevelser av en person, på ett snällt sätt ofc, gör jag bara för att jag tycker om dom. För att personerna är en del av mitt liv.

Sharing is caring.