Linnéa

Idag gjorde jag det. Det omöjliga och otroligt hemska. Jag berättade. Jag pratade med honom. Honom som jag inte har pratat med på flera månaders tid. Och det var inget kul jag hade att säga. Egentligen är det sjukt att en sådan tråkig och hemsk nyhet var det som fick oss att utbyta ord. Men jag var tvungen att berätta.

Och för första gången menade jag varje "snällt" ord jag sa. Varje ord som ploppade ur min mun menade jag. Kanske var dom få, men av stor tyngd för mig. "Jag hoppas verkligen inte att det är såhär". Och jag menade det verkligen. Det var först efteråt som jag fattade vad jag hade sagt. Jag har sagt något som jag trodde var omöjligt för mig att säga till denna människa. Men det var det inte. Orden kom av sig själv. Orden kom från hjärtat. Jag vill inte att du ska lida mer, jag vill inte att någon annan ska göra så att du lider, jag vill att du ska vara lika nöjd med ditt liv som jag är med mitt. Lika lycklig som jag är.

För några månader sedan var detta ord som inte fanns i min värld. Men idag fanns dom där utan att jag behövde klämma fram dom. Idag tog jag ett stapplande steg frammåt. Inte var det något positivt steg, men det var ett steg. Kanske inte samma steg för dig, kanske inte samma innebörd för dig. Men för mig var detta enormt.

Kanske är det som ordspråket säger? "Lär dig livets stora gåta. Älska, hata och förlåta." Har jag kommit till den punkt i livet då jag kan förlåta det som varit? Lägga det bakom mig, och en gång för alla komma över det på riktigt? Alltså börja bete sig som normala människor? Idag kändes det så. Idag slutade jag hata och började förlåta. Idag var början på en ny process, en positiv process som jag hoppas är början på ett positivt slut.

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för Linnéa.