Linnéa

Linnéa är trött. Framför allt är hon trött på att bli sviken. Av kompisar. Som lovar saker. Som de inte håller. När de är nyktra. När de är fulla.
Och vad gör Linnéa?
IBLAND blir Linnéa rosenrasande och flyger på folk, skriker och gapar och nyps. Men då är det illa. Då är det någon som skär i Linnéas hjärta med en osynlig kniv.
IBLAND säger Linnéa till "måste du göra så?" "Sluta med det där?" och avslutar sedan, för det mesta, med ett leende. (varför? Linnéa tycker ju inte alls att det är kul!)
OFTAST står Linnéa bara och tittar på, eller kanske snarare står ut med att större delen av hennes vänner sviker henne. Står ut med alla lögner. Och ber en liten bön för sig själv, att det snart ska sluta. Att hon snart ska hitta vänner som inte sviker. Som inte ljuger. Japp. Linnéa står tyst eller går därifrån. För Linnéa är snäll.

Ur berättelsen "Mitt jävla fuckade liv" av Linnéa Bergquist.

---

Skämt å sido. Jag är trött på att alltid vara snäll och avsluta varje dräpande mening med ett leende. Vem fan tror att jag menar allvar om jag LER i slutet? Ingen! Jag vill kunna skrika åt folk när jag känner att de har förtjänat de, jag vill kunna gråta när de sårar mig. Jag vill kunna berätta för dom exakt hur det känns när dom sviker mig.

Jag vill inte vara den snälla Linnéa längre. Jag vill vara den Linnéa som står på sig och säga ifrån när det inte känns okej. Som klarar av att säga till sina vänner utan att må dåligt över det efteråt. Jag vill inte skaffa ovänner, men jag vill skaffa bättre vänner som jag kan lita på. Ni förstår er inte på mig, jag är alltid så glad och snäll, men det är bara ett skal. För jag vågar inte visa det inre. Jag är rädd för att bli sviken om jag gör det.

Man ska ha sunda relationer för att må bra sa min Psykologi lärare förra lektionen. Jag funderar på om jag verkligen har det till alla mina vänner? När dom kan få en att må så fruktansvärt kasst, samtidigt som de kan få mig att må bäst och ha hur kul som helst. Men när inte det gäller 100% av alla gånger så kanske man borde tänka efter...


Vill lägga till att detta inte handlar om tjejerna i klassen, älsklingen, Patrik eller Amanda. Ni är bäst. "Alla" andra kan dock känna sig träffade.

Detta har jag tänkt på lääänge, så det behöver inte vara något som hänt just nu. Även om det också kan vara det. Och försök inte trösta mig, jag är inte ledsen. Jag är bara besviken.

Nästa gång blir ett mer positivt inlägg hoppas jag.