Linnéa

Snart åker jag, och allt känns - om jag ska vara ärlig - väldigt kasst och väldigt dåligt.

Hur kan ni göra så här mot mig? Hur kan ni bara lämna? Hur kan ni bara försöka göra det värsta av situationen helatiden? Varför kan aldrig jag få vara den som är lycklig och känner mig omtyckt? Hur kan ni inte fatta hur det känns? Hur kan ni inte fatta vilken smärta jag lever i? Det syns väl? Alla andra märker! Den glada Linnéa har inte varit glad på länge.

När förändrades du och varför märkte jag inget? När blev du ett monster? Det är inte så jag vill minnas dig! När jag ser på dig nu ser jag en som svikit mig, en som skiter i mig och en som aldrig har älskat mig på riktigt.
Men när jag kollar på bilder, bilder på dig och mig. Då ser jag dig. Dig jag älskade, dig jag blev kär i. Du som älskade mig mer än något annat. Du som gjorde allt för mig. Dig jag vill minnas. Vart tog du vägen? När förändrades du till det sämre? Hur kunde du som var så underbar bli något som du är nu? Hur kunde du? Hur kan du? Hur kan du göra så här mot mig? Jag fattar inte. Och jag hatar mig själv för att jag inter märkte att du blev du. Att jag inte märkte det förens det var försent.
Jag vill minnas dig som den underbara du var, inte som den hemska du blivit.